Min vardag är enligt nedanstående, dosett och stödstrumpor. Jag har kämpat länge MOT stödstrumpor genom att ha benen i högläge och sagt kommentarer som: Äsch, fötterna är väl inte så svällda?? Jag har sett hur människor faktiskt har funderat på hur fasiken fostervattnet har kunnat läcka ner till fötterna och de har funderat på om de någonsin har sett en person med bristningar på fötterna. Igår tog jag min vanliga vapendragare Anna och gick ner till apoteket här på sjukhuset för att inhandla, Stödstrumpor. Jag köpte två par, ett par svarta och ett par beiga, de var inte fina och de var inte billiga men jag kände att jag hade givit upp kampen mot elefantfötterna. En minut efter att jag hade fått på min de apafula stödstrumporna fick jag åter livet tillbaka. Det slutade spänna i fötterna och benen och jag kunde äntligen gå normalt igen. Varför, jag säger Varför hade jag inte gjort detta tidigare!
En dosett hade jag väl aldrig kunnat tro att jag skulle behöva vid 36 års ålder men ska man äta båda Folsyra och en massa järntabletter så är det bra att ha. Sen är det en helt annat historia att äta dubbla doser järntabletter men det får bli en annan historia. Jag kan säga att när jag väntade på Filip så behövde jag vare sig ha stödstrumpor eller dosett men däremot gick det åt destomer godis.....
Test
SvaraRadera